Fredag kväll i februari. Kvart över åtta. Det är till videoaffären jag ska gå, och jag tänker gå mitt i kläderna för att hålla värmen. Mitt på sista övergångsstället ser jag ryggen av en som går före mig. Med axlarna uppdragna mot kylan i en kappa sydd av många små djur. Den ser ärvd ut, tänker jag för hon bär den på det viset. Och svänger snabbt med armen. 
Jag hyr en film till barnen om en björn som blir en mästare. Den är ritad, i djupa ockragula färger. De har sett den igen och igen. Och så hyr jag en film som handlar om en vägvisare som bor i skogen. Eller om det är på tundran, jag minns inte. Han talar i alla fall om lo-människan och om björn-människan som är vänner till honom där han bor. Han ser var de har gått, har kunskap om deras spår. Känner tassarna; ifall det var nyss de gick förbi eller i morse. Filmen är gammal, svart och vit och jag har sett den igen och igen.

Hemåt, jag skyndar på. Framför mig, nedför gatan går en smal figur som visslar. Melodin skjuter ut över backen, ljus som en överraskning. Han slänger ena benet framåt i en skruv för varje steg. Ser ont ut. Obekvämt och fruset.
Jag snabbar mig mera. Hinner närmre den smala. Och nu känner jag ju igen det han visslar. Ljudet blir högre ju längre bort han går; Oh, when the saints go marching in
Oh, when the saints go marching in
How I want to be in that number
When the saints go marching in

© Camilla Wittmoss 2012