CAMILLA WITTMOSS

En vän, efter sommaren 2011

 

- Jag måste fråga Knausgård om det här.

   Så säger hon, vännen jag äter lunch med. Knaperstekt bacon över något som ser ut som ost.

   Vi träffas kanske en gång vart fjärde år. Mycket mer är det inte. Fast hon är en av de där som jag ändå har, hela tiden. Under de fyra åren emellan en vinterfika, en vårlig ölkväll och mellan en höstbio och en lunch igen, ett annat år. En av de där sällsynta människorna som känner en. Även om det bara är en liten bit av en, en bit här och en bit där – så känner de en. För bitarna är många och ihopsamlade under lång tid. Utspridda bitar, visserligen. Under tjugofem, trettio år. Men i sammandrag blir bitarna hennes vän, jag.

   Vi talar om vad vi sett för filmer, vilka böcker som plöjts, har vi rest nåt? Vi talar om barnen, om framtiden. ”Är Sverige ett u-land sen, om några år?” funderar hon. Medan jag snarare ser som ett ljust moln som lyser allt starkare runt jordklotet. Mera av något gott.

   - Jag saknar någonting annat. Att prata om något annat. Någonting som finns bakom, nåt som inte bara är det som syns… vet du vad jag menar? 
   Undrar hon.

   Jag har mina bitar av henne, mina små delar jag plockat upp och som blivit vännen som dricker Ramlösa mitt emot mig. ”Här har du en bit till” är det som att hon säger. Bara att plussa på till de andra. Lägg ihop, bara. Idag, en överraskningsbit.

   Hon har börjat läsa Knausgård. Jämt är en av böckerna med, i kassakön, på promenaden, på jobbet. Och hur den mannen skriver om ett barnkalas har fått min vän att ramla av kontorsstolen. Hon har mött någon där inne bland sidorna.

   Just den här sommaren hände någonting i Norge som fick min vän att hålla i sig hårt i trädgårdsgungan. Någonting som fick mig att ta stöd mot köksbordet. Mot en dörrkarm när radion berättade mera. En samling mycket unga människor befann sig plötsligt mitt inne i en undergångsfilm – som var deras liv. Och på var sitt håll tänkte vi på barnen, min vän och jag. På våra barn och på barnen runt människorna som var där, i Norge. Och allt blev ett och samma. På var sitt håll ville vi hålla i oss, min vän och jag.

   Sen släppte jag köksbordet och dörrkarmen. Packade en plastbag med frottéhanddukar och badbrallor.

   Min vän satt kvar. Hon höll fortfarande i sig i trädgårdsgungan sedan hon läst i sin dagstidning den senaste rapporteringen från ön där allt hände.

   ”Jag måste fråga Knausgård om det här.”

   Så tänkte min vän. Hon gick in i stugan för att leta fram stället där det skulle finnas. Där en annan sorts kommentar, tanke – ja SAMTAL skulle finnas. Kapitlet, stycket, meningen.

   Men så kände hon värmen från de soliga golvplankorna under sina nakna fötter och tanken kom sakta singlande ner: Nej, Knausgård hade inte något att säga till henne om det här. Han hade inte kunnat dela något med henne om det i böckerna.

   För tidsaxeln ser inte ut så där vi bor, på den här planeten. (Det är i alla fall fortfarande den uppfattning som är i majoritet.)

   Jag tror att min vän gick ut till gungan igen. Till sitt barn. Ja, för så ser den bit av min vän ut som jag lägger till den här dagen.

   Bara några dagar senare finns ändå en lång tankegång från Knausgård. Publicerad i en stor tidning. Där skriver han om det som hon ville höra, om det andra. Det som inte syns. Det som jag tror att hon egentligen ville titta på, tillsammans med mig.

 

*

 

Resten av tiden, ja det som är kvar nu.
   Det kan ju vara långt eller mindre långt. Men ibland är det som att det är bråttom. Samma känsla som den mycket sjuka vännen uttalade sig om; från nu och till det sista är det mycket som ska levas. Göras. Uttalas. Och smakas. Mitt i det tysta, då.

Inte så mycket att skaffa sig, kanske. Det skulle i så fall vara den där muminbadbollen som femåringen längtar efter. Annars är det mest ”göra” kvar, det som står på kö.

   Sedan finns ju inga reor.

   Sedan finns inga tävlingar och inga måttband eller badrumsvågar som hjälper oss att ha koll på Body Mass Index. Det är bara två pinniga ben som vill gå till badet nu. Inne eller ute spelar ingen roll, men det ska vara till badet och det ska vara nu. Nu.

   Jag lever. Och jag vill leka.

   Vi tar med oss en ask hallon som nog kommer från ett växthus i Italien. Vi sitter på bassängkanten, inomhus med asken emellan oss. De små kärnorna knastrar mellan hennes tänder och läpparna blir rödare. Jag tappar ett hallon i bassängen. Så idag är dagen hon gör sitt första dyk. Ner till ett hallon, ett par decimeter under vattenytan.

   Det händer idag, alldeles nu. Samtidigt med en hagelskur utanför badets jättestora fönster.

 

Och inget av allt det här är till salu.  

 

 

© Camilla Wittmoss