Från fäbodstugans trappa (heldagsnotering):

En bäver. En räv. En karl. En hund. En kull tjäderungar. En tjäderhöna. Dito morkulla. Hur många lövsångare, gransångare och grönsångare? Näbbmöss. Skogsmöss. Fladdermöss häroppe under taket. 
   Etthundratusen och några millioner knott, svädare och mygg. Fem av dem svärmar ovanför en lavklädd stubbe. Nässelfjäril, blåvinge, snytbagge, jungfruslända, spottstrit. Samt nymf och borre, mätare, kvalster, tvåvinge och hoppstjärt och alla möjliga sorts ludna humlor. Och fly och fråt som är alldeles utan namn.

Och de saktfärdiga liven: vänderot och asp och tuvtåtel. Gran och humleblomster. Den giftiga smutsblå stormhatten. Gräsnejlikan och kattfoten och käringtanden och vattenklöverns stela stjärnor i strandkanten. Klöver och smörblomma och vitmåra och gökärt. Hela den gröna massan med mångfärgade könsorgan.

Vänderotens åsikt är inte rävens. 
Humlans avsikt är inte björkens. 
Fladdermusens utsikter är inte fjällvråkens. 
Myrornas omvägar och misstag liknar inte våra förlöpningar.

Man kan inte räkna dem alla. Inte ens förvirringen är total. Det finns ingen - det finns väl ingen? - som sitter och väver denna gröna gobeläng. Den heter inte Lustgården och inte Ekologin. Det är inte frid här. Det är dödande och ätande och avlande och hoppande och flygande och simmande och skuttande. Det är till och med lek. Och skönhet. 
   Ja, skönhet. 
   Alla går sina vägar, graverar sina spår i ytan av ett stort - medvetande? Hist och hän. Dit och dädan. Summan av alla sammanlagda misstag är storslagen: en myrstack reser sitt torn mot dassväggen. En konstruktion av böjda grässtrån med daggdroppar erbjuder en bro åt bladlusen. Vatten störtar med stor urskillning nerför klippor. Molekylerna slås sönder och luktar som bara den här fjällsjön luktar av världens vatten. Men kvällen är den förrymda daggmaskens. Räddad ur min jackficka borrar han sig ner i rotgenomdragen jord.

Bävern plaskar. 
Räven snaskar. 
Lilla myggan surrar snällt. 
Bakom enen 
under stenen 
bor en lämmel och hans fru. 
Alla vet nånting bestämt. 
Alla har dom längtan känt. 
Häcken suckar. 
Musen muckar 
över ödet sitt. 

Om en mus suckar tillräckligt länge och sorgset och inte bryr sig om att äta och avla och ävlas om de bästa hålen får han vingar och blir en fladdermus. En andemus, min längtans mus på jorden. När jag kommer tillbaka till stugan sitter katten och ler. Han har dragit opp läpparna. Förbannade katt. Han är makalös.

© Kerstin Ekman 2002