Ur: Tio dagar i Ohio

 

Detroit Metro Airport. Kan nu inte fort nog komma iväg till den gamla världen. Men tänker bakåt: på Tio dagar i Ohio.

Den ena sortens svettning…

Alla väntar. Väntar. I gathörn, på verandor, låga stenmurar, runt en mall, en bensinstation. Medan Ohio sakta faller sönder. Men faller sönder.

Det är rent och fint. Luktar av medel, material, hård plast, test och övervakning. Finish.

Slitna hus och fasader i Ohio, downtown är det tydligare, när de står intill glashusen, skyskraporna med glasfasader, glasbankerna, glaskontoren, accessrummen som inte förefaller slitna men människorna.

Alla tjockisar sitter och proppar i sig chips och majonnäs. Snart stannar hjärtat. Snart stannar hjärtat. Oh–Ohio.

Det finns ingen kontakt mellan all masskultur som har genererats, och vardagen i Ohio. Vardagen i Ohio kanske än mer dränerad på innehåll. I lejonets kula sover lejonen?

The Public Library har inga böcker.

En dag är de av någon anledning extra snälla på något dounut-ställe och ”kaffet” kostar bara tio cent, som är sextiofyra öre. Måste ändå hälla ut det.

Mycket gräsmattor. Stora gräsmattor. De bara ligger där. Gräsiga mattor.

I undantagsfall staket eller häckar. Trädgårdarna går in i varandra. Det kan tyckas öppet, generöst, inbjudande. Ett mera avspänt förhållande till integriteten. Men är det inte. Det är Ohios trötthet, lathet, energiras. Man åker hellre bil.

How are you? How are you? How are you? Have a nice day. Take care. Thank you. Thank you. Thank you.

Jag möter många knarkare i Ohio. Varannan är knarkare i Ohio, eller fler. Det snortas krossad ADHD-medicin. Äter barnen katrinplommon?

Den stora massan i Ohio är så stor att de andra inte går att hitta.

Man dricker kopp efter kopp på dinern i Troy trots att det bara är vatten, brunt hett vatten. Därför att den vänliga äldre servitricen är så snäll och uttråkad. Hon springer fram med kannan. Ute på gatan är det stilla. Eat! står det på skylten.

De är så vänliga i Ohio, de talar mera med varandra i affärerna – när jag kommer in undrar de verkligen hur det är med mig, hur det står till, hur min dag varit, och de förväntar sig att jag är nyfiken på hur deras liv gestaltat sig sedan sist. Men det finns ju inget sist i Ohio, det är en jämn smet och den så kallade mannen på gatan, utanför affären, caféet, shopen i Ohio – how is he doin’ tonite?

Människorna i Ohio – till exempel en rar trevlig människa på ett café – hänger inte ihop med husen, gatorna, vägarna, hörnen, elledningarna över korsningarna, bilarna, majonnäsen, plastpåsarna, språket, ögonen, kläderna, heltäckningsmattorna. Det susar i skallen. Blicken plötsligt flackande och hon är också deprimerad.

Tristessen i Ohio får dig att göra dåliga saker. Gå på gräsmattorna. Dricka sprit och strunta i den bruna påsen att dölja flaskan med. Köra motorcykel utan hjälm och äta majonnäs.

Metaforen i Ohio övervakar dig, ser dig överallt och hela tiden.

De offentliga toaletterna på de offentliga ställena i Ohio ser dig.

När någon i Ohio skrikit åt dig How are you doin’? och du svarat likadant, med samma fråga How are you doin’? så säger personen i Ohio bara Uhum… Tankarna är på annat håll. Och på vad då, kan man undra.

De är så rädda om Ohio. Hittar litet tandkräm i mitt handbagage och tvingar mig sedan att ta av mig skorna och genomsöker min väska och jacka. Bläddrar igenom mina böcker och drar fram nycklarna ur sitt lilla läderfodral. Känner bakom mina öron och på andra ställen. Stirrar på mig. Förhör mig i tre timmar under en stark lampa. Stöddiga typer som man inte drar ett skolgårdsskämt med. Som inte ler. De himlar med ögonen och om någonting går för långsamt i Ohio så säger de My God! På Charles de Gaulle-flygplatsen hastar de fram en genom kontrollerna, dricker kaffe samtidigt, man vet inte om man kommit rätt, själva gränsen tycks inte alls så viktig som i Ohio, och när man väl är i Ohio så vet man inte vad de värnar så.

Varje kväll vi skall gena över parkeringsplatsen i Ohio så kör det sakta omkring en vaktbil och vaktar kontrollinstitutets så gott som tomma parkeringsplats. Ett kontrollinstitut för majonnäs.

En stor cementjesus sjunker i Ohio. De som bor där tror att han stiger upp ur jorden. Men han sjunker. Cementjesus sjunker i Ohios jord ute på slätten.

Men också ett tuggande käkparti på en kvinna, sedd snett bakifrån plötsligt i Ohio som är mamma som dör som dog och det är den där busken på Alvaret vars barr jag gnider mellan tummen och pekfingret och luktar på och handlöst kastas tillbaka till 60-talet i någon festsal, någon konstig läsk eller dricka man inte ville dricka men mamma tyckte man kunde ta litet grand av och det är på samma gång minnet av den där undran över Ohio då, saknaden av det där minnets kärna och längtan som bodde där i.

Det är nödvändigt att anteckna ordet ”flagna”. Eller ”flagnande”. Eller ”rasande flagnande”. Eller ”rasande, flagnande”. ”Fallande.” ”Fallande, ras.” ”Förfärande förfallande.” ”För rasande förflagnande.”

Ingenting i Ohio tycks ha en mening när man är i Ohio. Hemma tycks minsta grusväg lugnt vila i sin betydelse.

The National Museum of United States Air Force ligger i Ohio. Tre gigantiska hangarer omgivna av välklippta gräsmattor stora som rapsfält, en dunge med några få träd och nån memorial. Det är en perfekt uppvisning i allt som överhuvud taget lyft från marken – sedan begynnelsen fram över de båda världskrigen och alla andra krig som Ohio dragit igång eller lagt sig i. Hundratals flygplan hänger överallt, om varandra. De står på marken i vämjeliga små scener från Korea, Vietnam… Var är Irakscenen? Står och stirrar på bombaren, och läser i tidningen nästa morgon i ett kök i Urbana att den siste piloten i det där planet, det där planet som släppte bomben, bomben över Hiroshima – dog igår. Han blev 92. Han.

Alla bilar rullar. Skramlar och skaver och mullrar fram på stulen olja. De kanske inte har framskärmen kvar eller stötfångarna intakta, men rullar fyrfiligt i Ohio på väg mot Dayton. Men i Detroit lägger bilfabrikerna ner säger kvinnan på flygplanet. Det är hon som säger It’s fading away. Folk flyttar, de lämnar Detroit, de flyr Detroit. Take care! vinkar hon åt mig när vi skiljs i ankomsthallen på Detroit Metro Airport. Det är du som skall take care! Det är du! ropar jag i ankomsthallen på Detroit Metro Airport. Du.

© Per Engström 2010